torsdag 15 maj 2008

Klostrens mystik

En person som verkligen kommit att förknippas med mystik är Johannes av korset. Enligt honom så var det genom lyriken som man kunde närma sig det onämnbara. Man bad honom att skriva förklaringar, vilket han motsträvigt gjorde.
Här är en dikt ur Levande kärlekslåga:

Levande kärlekslåga,
som sårar skönt och bränner
min ande djupast in i hjärtegrunden!
Du som ej mer är plåga,
Förtär om lust du känner,
Den väv som höll vår ljuva pakt förbunden!

O sår som bringar hälsa!
O brännjärn som hugsvalar!
O mjuka hand av evighet som flödar
av smekningar som frälsa,
som varje skuld betalar
Och död till liv förvandlar när du dödar!

Hans kanske mest kända verk är Själens dunkla natt, som rör den andliga resan mot det nya och okända i resan mot Gud. Enligt Ian Matthew i ”Gud berör och förvandlar” så ”Vad som uppväger mörkret är ledarens säkerhet” och med Johannes ord: ”och andra ljus ej smycka de blinda steg jag vågar, än de som styr mig och i hjärtat lågar” (Själens dunkla natt strof 3)

mer senare...

onsdag 14 maj 2008

Den stora hemligheten

Om en vanlig person stöter på klosterlivet så tänker den säkert, ”vad bortkastat” eller ”vad tråkigt” eller ”dom måste allt vara lite knäppa”.
Men om man tänker lite längre och kanske lyckas komma klosterlivet lite närmare så börjar en annan bild torna upp.
Om man först skulle reflektera kring den leda som man själv kan tänka sig 2 timmar i ett grått väntrum till akuten. Och översätter denna känsla till 12 timmar. Varje dag, varje vecka, varje år…
Då inser man det orimliga, ingen levande varelse kan stå ut.
Alltså måste jag slå bort denna första tanke, att det som för mig ser ut som leda, egentligen är något helt annat.
Sedan när jag möter dessa personer så märker jag hos dom en inneboende lycka och trygghet som jag sällan möter. Dom har något och vet något jag inte förstått eller vet.
Denna ”hemlighet” kommer dom inte att kunna förklara för mig, då det inte finns ord att förklara den med. Men det finns många försök som ger några pusselbitar.
Mer om dessa försök senare…

lördag 10 maj 2008

Kärleken?

Kärleken söks, besjungs och lovordas av nutidsmänniskan.
Men vilken kärlek? En kärlek utan smärta och uppoffringar?
Egentligen så närmar vi oss en motsägelse här. Den egencentrerade och individualistiska västmänniskan söker något den kallar kärlek.
Men kärlek i alla former betyder smärta, uppoffringar och risktagande.

Kärlek mellan två makar är att offra sina egna vägar och sina egna intressen, för att ge plats för den andre. Sedan kommer barnen och ”mitt eget” projekt blir av allt mindre betydelse, nu är det dom som behöver fokus.
Kärlek mellan medmänniskor är alltid ett risktagande, ”om jag försöker hjälpa den personen så kanske han ser mig som påträngande, bäst att låtsas som inget”.
Kärlek mellan vänner är att ta av sin tid och sina resurser till vännen.

Jag har svårt att se fall där kärleken är enkelriktad och utan uppoffringar.
Men är vi medvetna om detta idag? Eller lever vi i en illusion och söker en icke-existerande helt kravlös och smärtfri kärlek?

Det är kanske därför det är så tyst på bussen, så många som tittar bort när någon behöver hjälp, så många barn som ingen vuxen frågar efter, och alla dessa tragiska skilsmässor….

tisdag 6 maj 2008

Ett tecken för vår tid.

I söndags erkände Vatikanen officiellt, att jungfru Maria uppenbarat sig för Benoite, en 17 årig fransk flicka i Laus i södra Frankrike.Dessa uppenbarelser ägde rum år 1664 och har varit okända för de flesta i 300 år.Även bland katoliker i frankrike har händelserna fallit i glömska. Maria berättade för Benoite, att platsen skulle vara bortglömd under en lång tid.

Budskapen från Maria var tydligt inriktade på behovet av bikt och botgöring, och Benoite fick också gåvan att se in i själar.

Här är den officiella webplatsen, tyvärr bara på franska:

http://www.notre-dame-du-laus.com/

Här är en bra artikel i the Remnant:

http://www.remnantnewspaper.com/Archives/archive-laus.htm

En annan bra artikel från Clairval:

http://www.clairval.com/lettres/en/2003/07/31/2300703.htm

söndag 4 maj 2008

Att rädda själar

Varför hör man så sällan någon prata om att rädda själar idag? Även inom kyrkan hör man det nästan aldrig. Man kan ofta höra om att hjälpa sjuka, rädda nödlidande, lindra smärta, mätta de hungrande. Vi hör såklart mycket i kyrkan om att rädda själar indirekt.
Men vi hör sällan kyrkans viktigaste uppdrag uttalat i klarspråk, att rädda själar.
Traditionell kristendom har alltid värnat människan, till både kropp och själ, men varför denna försiktighet – förväntas nutidsmänniskan vara för känslig för att kunna höra den verkliga sanningen?
Ignatius av Loyola var i alla fall tydlig på den punkten.
Utdrag ur Princip och Grundval: "Människan är skapad för att prisa Gud, vår Herre, för att visa honom vördnad och tjäna honom och därigenom rädda sin själ"